Resistensbestämning

Vad betyder det?

Vid val av antibiotikum för behandling av bakteriella infektioner kan man på laboratoriet resistensbestämma de bakterier man odlar fram ur patientproverna.

Ibland finns det ingen anledning till att göra en resistensbestämning. Beta-hemolytiska streptokocker grupp A är t.ex. alltid känsliga för penicillin, och enterokocker är alltid resistenta mot cefalosporiner.

För många kombinationer av bakterier och antibiotikum går det dock ej att förusäga om bakterien är känslig eller resistent. Man måste då göra en resistensbestämning.

Bakteriers antibiotikakänslighet testas rutinmässigt för sådana bakterier som man vid avläsningen bedömer vara klinisk relevanta. Vilka antibiotika man väljer att testa bakterierna mot avgörs med hänsyn till infektionstyp, rekommendationer från läkemedelskommittén och den lokala antibiotikatraditionen.

Allteftersom nya preparat tillkommer och gamla blir inaktuella, sker en revidering av urvalet. Vidare beaktas remissuppgifter om antibiotikaterapi, överkänslighet, patientens ålder samt specificerade önskemål som angivits på remissen. Laboratoriets arbete underlättas av en ordentligt ifylld remiss. Om några specificerade önskemål inte har gjorts får provet en rutinmässig handläggning. Slutligen kan den avläsande bakteriologen i det enskilda fallet modifiera antibiotikavalet.

Resultatet av resistensbestämning anges i en tregradig skala, S I R (RAF, 1998):

S = sensitiv, känslig. Infektionen kan förväntas svara på behandling med detta antibiotikum vid dosering rekommenderad för denna typ av infektion. Bakterien har inga påvisade resistensmekanismer mot medlet..

I = intermediär, nedsatt känslighet. Behandlingen med detta medel är osäker. Bakterien har förvärvat låggradig resistens mot medlet eller har naturligt lägre känslighet för medlet.

R = resistent. Klinisk effekt av behandling med detta medel är inte sannolik. Bakterien har förvärvat betydelsefulla resistensmekanismer eller är naturligt resistent mot medlet.

Lappdiffusionstest

Bakteriers känslighet för antibiotika testas rutinmässigt med diskdiffusionsmetoden (lappmetoden). Den bygger på att lapparna, som innehåller det antibiotikum som ska testas, placeras på en agarplatta med insådda bakterier. Under inkuberingen diffunderar antibiotika från lapparna ut i agarn. Runt lappen bildas då en hämningszon. Efter inkuberingen avläses zondiametrarna och med ledning av denna kan bakteriernas känslighet bestämmas. Ju större zondiameter desto känsligare bakterie. Ingen eller en liten zon tyder på en resistent bakterie. 

MIC-bestämning

I vissa situationer kan det vara önskvärt att få en mera noggrann uppfattning om en bakteries känslighet för ett visst antibiotikum. Man kan då fastställa den minsta inhiberande (växthämmande) koncentrationen, MIC, vilket kan ske med flera olika metoder. Kontakta gärna laboratoriets läkare för diskussion.

Senast uppdaterad: 2016-09-30 11:24